Känner mig så frustrerad, det känns som om alla får tag på en ny lya utom vi... Jag vill också känna att jag står på egna ben och klarar av att sköta mig själv. I nuläget så känns det som att jag kommer bo här till jag är 40. För tillfället ligger jag i sängen i nattlinne och trosor och börjar fundera på att kliva upp, redan här startar mitt dilemma. Hade jag haft en egen lägenhet så hade det bara varit att kliva upp, men nu måste jag fundera över om jag är ensam hemma annars måste jag byta om och se till att jag inte ser ut som "hej kom och hjälp mig". Det är egentligen såna små saker, men det gör mig enormt frustrerad. Det är inte så att jag är otacksam för vi blir himla bortskämda jag och O, men jag vill bara känna att jag bor någonstans där jag kan göra vad fan jag vill utan att känna mig iakttagen. Lägenhetshets.